Immunglobuliner

(IgG, IgA, IgM)

Provtagning, provtagningsmaterial och hantering

Prov: blod tas i SST rör (gul kork Skåneförrådet) eller EDTA-rör (lila kork Skåneförrådet).
Lämplig provvolym: 3-5 ml blod
Minsta analysvolym: 100 µl serum

Transport

Provet förvaras kylt i avvaktan på transport.

Indikation

Kvantifiering av IgG, IgA och IgM är bland annat indicerad vid utredning av infektionsbenägenhet och andra immunologiskt betingade sjukdomstillstånd, samt vid utredning av blodmaligniteter (myelom).

Svar

Svar lämnas inom 1 vecka efter provets ankomst till laboratoriet.
Angiven frågeställning, klinisk information och resultat av tidigare analys vägs in i bedömningen. Provet analyseras även med screenelektrofores för att kontrollera att inte en M-komponent står för merparten av uppmätt IgG, IgA eller IgM och för att bedöma om de uppmätta värdena är rimliga i förhållande till elektroforesmönstret. Vid misstanke om M-komponent eller ?-1-antitrypsinbrist rapporteras detta och vidare analys vid kliniskt kemiskt laboratorium föreslås.

Referensintervall
Referensområde vuxna:
IgG: 6.7-14.5 g/L
IgA: 0.88-4.5 g/L
IgM: 0.27-2.1 g/L

Metod/Analysprincip

När antigen och antikroppar i lämpliga proportioner blandas och därmed bildar komplex i fri lösning sker en utfällning av immunprecipitat, som kan iakttas som en grumling av reaktionsblandningen. Nefelometri och turbidometri bygger på mätning av denna immunkemiskt specifika grumling och medger snabb kvantifiering av bl.a. plasmaproteiner. En turbidometer mäter absorbans av genomfallande ljus. Nefelometrar mäter i stället ljusspridningen när en laserstråle passerar reaktions-blandningen. Den av oss använda apparaturen är Immage 800 (nefelometer). Metoden är mindre känslig än metoder baserade på immunprecipitation i gel och är mindre tillförlitliga än dessa i det lägre mätområdet. Varje prov analyseras också med agaroselektrofores, som utgör en hjälpmetod vars resultat vägs in i bedömningen.

Medicinsk bakgrund

Immunglobuliner (Ig), eller antikroppar är en grupp strukturellt närstående proteiner med förmåga att specifikt binda till antigen. De produceras av B-lymfocyter och kan beroende av sin specificitet antingen vara protektiva, t ex mot infektioner, eller patogenetiskt aktiva, t ex vid vissa autoimmuna sjukdomar. Immunglobulinerna delas in i isotyper (klasserna IgG, IgA, IgM, IgD och IgE, och subklasserna IgG1, IgG2, IgG3, IgG4, IgA1 och IgA2) och allotyper (Gm, Am och Km-systemen). Polyklonalt Ig innehåller ett mycket brett spektrum av specifika antikroppar. Monoklonalt Ig (M-komponenter) förekommer vid olika typer av lymfoproliferativa tillstånd. Syntesen av polyklonalt Ig kan då vara undertryckt, vilket kan ge infektionsbenägenhet till följd av antikroppsbrist.

Vid agammaglobulinemi påvisas mycket låga halter av IgG (<1.0 g/L). Vid hypogammaglobulinemi är Ig-bristen mindre uttalad. Selektiv IgA-brist (IgA <0.07 g/L) är relativt vanlig och förekommer med en frekvens av 1/600 i befolkningen. Bestämning av IgG, IgA och IgM måste ibland kompletteras med bestämning av IgG-subklasser eftersom ökad infektionsbenägenhet i vissa fall kan knytas till bl.a. IgG2-brist. Patienter med låg IgG2-halt saknar ofta allotypen G2m (n), vilket visats vara förenat med låga antikroppssvar mot polysackaridantigen och ökad mottaglighet för infektioner orsakade av kapslade bakterier.
Polyklonal hypergammaglobulinemi iakttas vid ett flertal sjukdomar med immunologiska implikationer. Hög IgG-halt påvisas bl.a vid SLE och kronisk aktiv hepatit, medan hög IgM-halt är en markör för bl.a. primär biliär cirrhos. Hög IgA-halt ses bl.a. vid IgA-nefropati.

Litteraturreferenser

1. Bäck S-E, Nilsson J-E, Fex G, Jeppson J-O, Rosén U, Tryding N, von Schenk H, Norlund L.Towards common reference intervals in clinical chemistry. Clin chem Lab Med, 1999;37(5):573-592
2. Nilsson-Ehle, Peter (red.). Laurells Klinisk kemi i praktisk medicin. Kaptiel 8 (s 229-237) 8: e rev uppl. Lund: Studentlitteratur 2003.